Det kommer och går dagar somj ag ägnar mig till att tänka. Förr två år sedan trodde jag aldrig att det här skulle hända. Men det gjorde det. Känslan av att förlora något som betydde allt är obeskrivlig. Men i slutet var ingenting som det skulle och därför ledde det till att det tog slut. Man försöker ha roligt, tänker på annat, men mitt i allt är det du som dyker upp i mina tankar. Jag vill inte. Det kanske inte är så konstigt, vi delade trots allt allt tillsammans. Det är det jag saknar, att ha någon att dela allt med. Någon att sova med varenda natt, något att berätta allting för, ha någon att prata med innan man somnar, någon som kommer till en på kvällarna efter allt pluggande dagligen, att ha en axel man kunde luta sig på när allt var tungt, någon som aldrig tröttnade på ens gnällande, någon som alltid kom om man kände sig ensam. Du var mitt liv. Nu är det ett stort hål i mitt hjärta, det är något som saknas. Just det här. Jag är inte ensam, det vet jag. Men jag känner mig ensam när jag är van vid att ha allt det där. Plötsligt försvann det. Mitt halva hjärta. Att ha någon så nära inpå sitt liv är en trygghet. För mig iallafall. Jag älskar känslan av att alltid veta att någon finns där för en, i vått och tort. En som alltid ställer upp och det gjorde du alltid för mig. Om jag var ledsen, ringde jag dig, även fast du hade bokat in något annat kom du till mig. Jag har svårt att lita på folk, du är den ända jag litar på. En pojkvän och bästavän, det var precis vad du var. Din tandborste står kvar i badrummet, kortet på oss står kvar på mitt sängbord, dina kläder ligger kvar i lådan, varför kommer du inte och hämtar dom? Allt påminner om dig. Precis allt. Om jag ska äta champinoner tänker jag på dig, när jag gör makaroner tänker jag på dig, när jag dricker te tänker jag på dig, när simsphons eller family guy kommer på tv tänker jag på dig, min säng påminner om dig, min tv påminner om dig, det var ju bara du som använde det. Allt runt omkring påminner om dig. Alla minnen vi har kan inte bara försvinna. Det är omöjligt. Våran fjällenresa, vår spanienresa, vår nätter på sjön, våra myskvällar, våra dagar på grönan, våra sommarsagar. Vi har gjort så mycket tillsammans. Du var bäst. Men i slutet blev det svajit, jag visste inte riktigt vart jag hade dig. Det där med att ställa upp på varandra hade försvunnit. Jag började känna mig osäker. Jag minns den där kvällen vi bråkade som vi aldrig gjort, vilket utbrott jag fick. Jag lyckades kläcka ur mig att jag inte ville vara tillsammans mer. Jag ångrade mig efter. Men du tyckte jag gick över gränsen. Det gjorde jag. Vi hördes inte på några dagar. Du ville vara ifred och tänka på om du ville ha tillbaka. För nu låg valet på dig, jag hade ångrat mig. Jag kunde inte äta under dom dagarna. Jag kräktes av oro för att jag skulle förlora dig. Min andra halva, jag visste inte vad jag skulle förlora när jag kläckte ur mig det där. Jag försökte göra roliga saker, men det slutade ändå i tårar. Ville inte prata med någon. Jag tror ingen kan förstå känslan om man inte upplevt den själv. Det slutade ändå med att jag hörde av mig. Jag ville få ett svar, ville inte ha för höga förhoppningar. Detta kunde leda till ett slut. Det visste jag. Det var en kväll lite senare efter jag hade skickat iväg det sms som vi träffades. Jag trodde på oss, jag tycker inte att man ger upp två och ett halv år. Jag hade fortfarande kämpar glöd kvar. Men det hade inte han, han hade bestämt sig att det inte skulle förbli han och jag. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Ville bara att han skulle skjutsa hem mig, men  ändå ville jag stanna hos honom. Där jag hörde hemma. Innan jag gick ur bilen brast jag i gråt och sa "min ring, den kommer jag inte kunna ha på mig" "jag kommer aldrig i hela mitt liv dricka te igen" "jag ska köpa nya saker till mitt rum, för allt påminner om dig". Sen lämnde vi varandra. Grät ut i mammas famn. En halv imme efter fick jag ett sms av honom "Isabella Sofie Högberg, jag älskar dig. Jag vet inte vad jag håller på med, det är något fel på mig. Jag kommer om 3 minter". Jag trodde inte mina ögon. Vi kunde inte släppa varandra. Han hade vänt sig till robin och det var han som fick honom att tänka. I början kändes det inte som vanligt, lite senare åkte jag till Mallis och kändes som den rätta kärleken fanns kvar efter allt som hänt. Jag började tänka