Det kändes inte som vanligt. Det kändes som han kände lika dant. Det slutade med att jag ville göra slut, på riktigt denna gång. Även fast han var mitt allt. Det kommer han alltid att vara. Min stora trygghet. Han vet allt om mig. Jag vet allt oom honom. Jag trodde och vi lovade varandra att fortsätta som vänner när det gått ett tag. Men så blev det inte. Jag saknar honom. Jag behöver inte ha honom som pojkvän, men jag behöver honom i mitt liv. Jag känner mig tom, ensam, osäkert, rädd utan honom. Tiden leder ingenstans. Nu hörs vi inte längre av och jag tänker på honom ofta. Hur mår han? Tänker han på mig? saknar han mig? det vet jag inte. Hoppas vi någongång kan börja umgås som vänner igen.